Transhumanism 2011

ARON: Du grundade WTA/H+ med Nick Bostrom 1997. Vad drev dig? Och vad har hänt sen dess?

DAVID: Allt började ganska informellt. Jag skrev ett nätmanifest 1995, The Hedonistic Imperative, som förespråkade användningen av bioteknologi för att utplåna allt lidande. På den tiden var Nick filosofidoktorand i London. Han läste manifestet och svarade med flera genomträngande frågor. Senare träffades vi. Jag övertalade Nick att skaffa en hemsida. Nick frågade mig sedan om att starta en paraplyorganisation för transhumanister – och lyckades övertyga mig att utplånandet av lidande faktisk är centralt för den transhumanistiska agendan.

Hopp till januari 2011. Vad har hänt sen dess? Jag antar att man skulle kunna skriva en hel bok om alla turer som den transhumanistiska rörelsen har tagit under de senaste 14 åren. Jag tänker inte ens försöka mig på en enkel historia. Istället kanske jag kan skissa några av de nuvarande strömningarna inom transhumanism.

Alla transhumanister applåderar Aubrey de Greys försök att ta fram radikala ingrepp mot åldrandet på SENS Foundation. Jag antar att en fråga i vårt egenintresse som finns i bakhuvudet har att göra med tidsramen. När? Våra barnbarn kanske inte blir gamla. Är det realistiskt att vi också kan hoppas ta del av tekniken? Många transhumanister tror också, vilket är mer kontroversiellt, att den exponentiella tillväxten i beräkningskraft leder oss till en ”intelligensexplosion”: den teknologiska singulariteten. Olika författare använder ordet ”singularitet” på olika sätt, så det är värt att skilja dem åt.

Det digitala nirvana som Ray Kurzweil förutspår (The Singularity Is Near, 2005) går tvärt emot de mörka föraningar om rekursivt självförbättrande AGI (artificiell generell intelligens, red. anm.) som Eliezer Yudkowsky på Singularity Institute for Artificial Intelligence (SIAI) fruktar. Kommer postbiologisk superintelligens vara vänligt inställd mot människor, eller – än bättre – vänligt inställd mot allt kännande liv? James Hughes med kollegor på Institute for Ethics and Emerging Technologies (IEET) visar en annan färdplan; IEET representerar en akademiskt, i stora drag vänsterliberal del av transhumanismen. Samtidigt är Max More och Natasha Vita-More, som pionjerade modern transhumanism med kollegor på Extropy Institute numera styrelsemedlemmar i WTA/H+. Max har också precis valts till VD för Alcor Foundation, världens ledande kryonikorganisation. Ben Goertzel, författare till A Cosmist Manifesto (2010) och aktiv AI-programmerare, är nu ordförande för WTA/H+. Universitetet i Oxford, en gång i tiden hem för vardagsspråksfilosofin, har nu ett Future of Humanity Institute. Nick Bostrom har gjort mer än någon annan för att förespråka studiet av existentiell risk som ett rigoröst akademiskt fält – till skillnad från ett område för populistiska domedagsprofetior. Andra välkända transhumanister är svårare att kategorisera.

Naturligtvis är det en gigantisk skillnad mellan att filosofera och att bygga en rörelse. De stora monsterna i den transhumanistiska djungeln får mest uppmärksamhet; organisatörerna bakom scenen ser till att saker händer. Nästa stora händelse för H+ är i Conway Hall i London den 29:e januari. http://humanityplus.org.uk/speakers/. Jag hoppas att folk från Människa+ kan delta!

ARON: Du är mest känd som förespråkare av ”abolitionism”. Kan du berätta något om den här ståndpunkten, och hur den hänger samman med transhumanism i stort?

DAVID: ”Abolitionism” är bara ett fint ord för att fasa ut alla obehagliga upplevelser – så väl psykologisk oro som fysiskt lidande – i både mänskliga och icke-mänskliga djur. Det här målet kanske låter alldeles för utopistiskt, men tack vare bioteknologi är utplånandet av lidande principiellt möjligt med vidareutvecklingar av redan existerande teknologi. Den transhumanistiska deklarationen (1998, 2009) ställer sig bakom välmående för alla kännande varelser. För vad det må vara värt förutspår jag (preliminärt) att världens sista obehagliga upplevelse i vår ljuskon kommer gå att datera exakt – kanske en lätt smärta i ett enkelt havslevande ryggradslöst djur om ett antal århundraden.

Så hur tar vi oss dit? Smärta och lidande existerar idag för att de har varit genetiskt adaptiva. De signalerande egenskaperna hos våra otrevligare primärkänslor (ledsamhet, äckel, ilska, rädsla, etc) hjälpte generna hos organiska robotar att lämna fler kopior av sig själva i sin ursprungliga miljö. Varje grundkänsla har sin egen anatomiska och neurokemiska signatur; och även en uråldrig funktionell roll att spela. Här skissar jag tre breda kategorier av lösningar. De involverar (1) mikroelektroder, (2) neurofarmakologi, och (3) genterapi.

(1) Det grövsta alternativet är det enklaste att implementera, men också det minst politiskt trovärdiga. Lidande kan redan idag utplånas genom att direkt stimulera belöningscentra – den sociologiskt osannolika möjligheten känd som ”wireheading”. Detta är lockande bara för de som lider allra mest av depression.

(2) Senare under det här seklet kommer rationell läkemedelsutveckling tillsammans med farmakogenetik erbjuda ett mer detaljerat sätt att styra sinnesstämning och motivation. Under en era av personlig medicin kommer vi kunna må ”bättre än bra”. Men läkemedelsbaserade ingrepp erbjuder bara symtomlindring. Även de mest innovativa läkemedel kan bara vara tillfälliga. Psykoaktiva droger har många falluckor, inte minst deras missbrukspotential. Rimligtvis vill vi inte medicinera våra barn med kemiska cocktails från födseln.

(3) Däremot erbjuder post-genomisk medicin möjligheter att ta sig an de genetiska rötterna till lidande. Mänskligheten kommer kunna vrida, redigera och senare skriva om sin egen källkod. Som en konsekvens av detta kommer våra ättlingar att ha medfödd mental superhälsa. Den största tekniska utmaningen är inte att skapa obegränsad rå njutning i hjärnans ”hedoniska hotspots” – den rostrodorsala regionen i nucleus accumbens och den bakre delen av ventrala pallidum. Utmaningen ligger istället i att erbjuda högfunktionerande, empatiska och informationskänsliga grader av välmående – och att ta hänsyn till de samhälleliga konsekvenserna av en global sinnesförstärkning. Vad blir följderna av livslång (super)lycka för samhällets dynamik i stort?

En klassisk utilitarist kanske undrar varför vi inte borde maximera lycka obegränsat. Varför bara sikta på att rekalibrera den hedoniska nivån? Om vi i framtiden kan lägga av allt otrevligt och vardagligt på smarta proteser, varför bara sikta på informationskänsliga grader av välmående. Varför inte försöka med absolut perfektion? Kanske det. Det slutgiltiga ödet för liv i universum är okänt. Men risken med att inducera konstant lycksalighet är stagnation, både personlig och social: det är den kemiska motsvarigheten till wireheading. Konstant lycksalighet medför förlorad insikt och lämpliga beteenden, bristande motivation och socialt ansvarstagande, och frånvaro av narrativ struktur i våra liv. Den lycksalige heroinanvändaren är inte på väg någonstans. På ett kollektivt plan är det möjligt att mänskligheten låser in sig i Du Sköna Nya Värld istället för att utforska den fulla potentialen för liv i kosmos. Jag antar att ”den fulla potentialen” här bara är ett vagt och luddigt sätt att säga att det är klokt att undvika att göra något oåterkalleligt innan vi är säkra att vi förstår implikationerna av det vi gör. Så under den förutsebara framtiden kommer vi rimligtvis att behålla en signalerande roll för några av våra darwinistiska grundkänslor. Vi kan ha kvar deras funktionsmässiga motsvarigheter men slippa de obehagliga ”råa känslorna”.

Borde vi aspirera till att förstärka det subjektiva välmåendet bortom vanliga mänskliga upplevelser – och försöka bygga ett riktigt paradis? Här går vi bortom abolitionismen till en mer ambitiös idé om mental hälsa. De övre gränserna för hållbart välmående är oklara. Detsamma gäller dess kosmiska förlängning: rimligtvis säger en klassisk utilitarist att vi i det långa loppet måste genomföra en kosmisk tryckvåg av njutning. Den negativa utilitaristen är inte fullt lika ambitiös utan vill hålla allt liv över den ”hedoniska nollnivån”. Hursomhelst tror jag att våra ättlingar, och kanske även vi själva, kommer att leva i en intelligent lycksalighet flera storleksordningar bättre än dagens bästa upplevelser.

Allt tal om att utplåna lidande, för att inte nämna fullskaligt paradisbyggande, skulle vara tomt filosoferande om det inte fanns goda skäl att förutspå en sådan evolutionär övergång. Så det är värt att tänka igenom implikationerna av den reproduktiva revolution med ”designerbarn” som står för dörren. Billig tillgång till våra egna gener kommer snart vara ett faktum. Blivande föräldrar kommer kunna välja sina framtida barns genetiska uppsättning med hjälp av preimplantatorisk genetisk diagnos (PGD). Snart kommer dagens ryska roulette – att skaffa barn på ”naturligt” vis – kanske betraktas som vårdslös och oansvarig.

Blivande föräldrar under århundradets senare del kommer förmodligen inte tänka på någon storslagen plan att ”utplåna lidande”. Istället kommer föräldrarnas beslutsfattande fokusera på att genetiskt finjustera barnens mentala och fysiska välmående. De ökande möjligheterna för genetiskt underbyggda reproduktionsbeslut kommer utöva ett starkt selektionstryck mot våra mindre trevliga gener och allela kombinationer. Blivande föräldrar kommer inte bara vilja göra ”uppenbara” val som att ta bort allelerna för cystisk fibros och andra monogena störningar. Troligtvis kommer vi även avveckla de gener som gör oss mottagliga dysfunktionell mental hälsa.

För att illustrera, tänk dig att du är en blivande förälder i färd med att genetiskt selektera dina barns hedoniska nivå. Vilken livskvalitet vill du att din avkomma ska få? Skulle du helst föda upp någon ångestladdad och deprimerad, eller ett tillgivet, glatt barn? Ifall du väljer det senare, vill du att dit barn ska vara milt glad, måttligt glad, eller djupt glad? Tvillingstudier visar att sådana drag har en stor genetisk komponent. Vi kan redan identifiera särskilda alleler (t.ex. varianter av mu-opiodreceptorn och COMT-generna: www.reproductive-revolution.com/comt.pdf) som spelar roll för hedonisk ton och subjektiv livskvalitet. Dessutom har medicinska genforskare i princip expertisen för att välja ett barns grad av smärtkänslighet via olika alleler för SCN9A-genen (www.opiods.com/pain/scn9a.pdf) – alltifrån nonsensmutationer som kodar för ingen smärtkänslighet alls, till varianter som leder till hyperalgesi. Godartade alleler associerade med låg smärtkänslighet kommer förmodligen att väljas fram till smarta neuroproteser tillåter oss att helt bli av med smärtans signalerande funktion.

I den nya reproduktionseran kommer selektionstrycket vara radikalt annorlunda än under eran av darwinistiskt liv. Under det naturliga urvalet är evolutionen ”blind”. Genetiska mutationer är slumpmässiga vad gäller den riktning de för evolutionen i. Däremot kommer den postdarwinistiska eran välja och utforma sina barns genuppsättningar med ögonen riktade mot deras framtida fenotypiska effekter. Det är inte bara våra barn som kommer ta del av det. Autosomal genterapi kommer tillåta även vuxna människor att ändra sitt temperament, sin motivation och sin personlighet. Kanske kommer vi även ”omprogrammera” oss själva genom att sätta in kognitionshöjande ”smartgener”. Det finns många etiska utmaningar. Kanske kommer kinesisk etatism att triumfera över västerländsk individualism. Kommer statlig eugenik att dyka upp i ny skepnad?

I en vidare kontext går abolitionismen bortom välmåendet hos medlemmarna av en enda ras eller art. Mänskligheten föder upp och slaktar miljarder ickemänskliga djur varje år. De handlingar vi begår mot andra kännande varelser skulle få förövarna att spendera en livstid i fängelse om offren tillhörde vår egen art. Naturligtvis finns det skillnader mellan människor och uppfödda djur. Men frågan är inte ifall det finns skillnader, utan ifall det är moraliskt relevanta skillnader. En gris, till exempel, har samma intellektuella förmåga – och samma förmåga att lida – som en mänsklig 2-åring. Om det inte finns några moraliskt relevanta skillnader förtjänar en gris och ett barn samma kärlek och respekt. Anledningen till att vi inte betraktar misshandel av ickemänskliga djur med samma fasa som vi betraktar barnmisshandel är att selektionstrycket systematiskt har förvrängt våra moraliska intuitioner. ”De” verkar uppenbart sämre än ”oss”.

Djuraktivister hoppas att alla kommer uppskatta de starka argument som finns för att bli vegan. Miljoner människor runt om i världen har gått över till en diet fri från lidande. Men vad händer om framstegen dröjer? Kanske är den mänskliga förmågan till självtjänande rationalisering för djupt rotad för att det ska gå att vinna över den köttätande majoriteten. Om detta stämmer, kan vi bara lösa djurförintelsen med hjälp av teknologi. Utvecklandet av billigt, massproducerat kött in vitro (www.new-harvest.org) med samma smak och textur kommer tillåta även de moraliskt apatiska att ha en diet fri från lidande. Alltså är global veganism – eller åtminstone global veganism plus odlat kött utan lidande – inte den önskedröm det annars kan verka vara.

Betrakta till sist naturens fasor. Darwinistiskt liv är väldigt grymt. Det är baserat på att djur äter varandra. Upplevelsen av att bli uppäten levande, få inälvorna utrivna, eller att långsamt kvävas är fruktansvärd bortom ord. Detta öde går miljontals kännande varelser till mötes varje dag. ”Näringskedjan” kanske verkar vara ett oöverkomligt hinder till en värld utan lidande – såvida vi inte vill fasa ut de fritt levande djuren genom att förstöra deras livsmiljöer. Men fatalism vad gäller de ”vilda” djurens usla tillstånd kommer snart vara föråldrat. Nu när vi rett ut den genetiska koden kan vi föreställa oss radikalt bevarande möjligheter för den levande världen – en etiskt förnyad naturvårdsbiologi. Ifall vi verkligen vill avskaffa lidande och bevara en karismatisk megafauna i våra viltreservat, kan vi utforma medkännande ekosystem istället. Senare under det här århundradet kommer vi ha den datorkraft som krävs för att hantera varje kvadratmeter på planeten. Bioteknologi kommer möjligtvis tillåta oss att skriva om genomet hos ryggradsdjur, att ”omprogrammera” dagens köttätande rovdjur, reglera fruktbarheten hos hela arter genom immunokontraception, bevaka marina ekosystem med nanorobotar, och till sist helt bli av med lidande i den levande världen: www.abolitionist.com/reprogramming

Hur hänger avskaffandet av lidande ihop med andra delar av transhumanism?

Alla underbara grejer vi söker som transhumanister – superintelligens, obegränsad ungdomlig livslängd, morfologisk frihet, förhöjd verklighet, uppslukande VR, obegränsat nanoteknologiskt överflöd, och så vidare – kommer faktiskt inte att göra oss särskilt mycket (o)lyckligare ifall vi inte också rekalibrerar vår hedoniska nivå. Detta beror på att inga av dessa futuristiska underverk stänger av det hedoniska löpbandet. Det hedoniska löpbandet är den illvilligt effektiva negativa återkoppling i ryggradsdjurs centrala nervsystem som hindrar de flesta av oss att vara särskilt (o)lyckliga under en längre tid. Rent empiriskt finns det lite bevis för att tusentals år av materiell framgång har gjort Homo sapiens mer (miss)nöjda än våra jägar-samlar-förfäder. Upp emot en miljon människor tar sitt eget liv varje år. Ungefär tjugo gånger så många gör självmordsförsök. Hundratals miljoner lider av klinisk eller subklinisk depression. Emedan datorkraft växer exponentiellt och ekonomisk tillväxt fortsätter ohämmat, växer (o)lyckan inte ens linjärt: den stagnerar.

Vi måste alltså tackla eländets biologiska rötter. Jämfört med mer exotiska transhumanistiska teknologier är utsikten om förstärkta belöningssystem inget som får pulsen att öka. I Jeremy Benthams ord: ”Lycka är en väldigt fin sak att känna, men väldigt torrt att tala om.” Men direkta ingrepp är nödvändiga ifall tyngden av dåliga sinnesstämningar ska kunna lyftas. Även ifall vi lever i en sentida Edens lustgård är det enda sättet att förbättra välmåendet bortom en individs genetiskt begränsade tak att höja hans eller hennes hedoniska nivå. Dess ärftliga inställningar varierar. Vissa människor idag är mer (o)tursamma än andra i det darwinistiska livets genetiska lotteri. Men vi lever alla fattiga liv i jämförelse med hur underbart livet kan vara i framtiden. I korthet knyter idéen om att omprogrammera oss själva till att vara mer ”naturligt” lyckliga an till många olika transhumanistiska ambitioner och projekt. Genetiskt förprogrammerat välmående är inte ett alternativ till andra transhumanistiska visioner, utan snarare deras bakgrund. På samma sätt är det inte bara den klassiska utilitaristen, utan även preferensutilitaristen, dygdetikern, deontologen och den etiska pluralisten som kan stödja radikal humörsförstärkning. Biolycka kanske inte är en plikt. Men borde det inte åtminstone vara en möjlighet?

En annan fråga är ifall en omkalibrering av hjärnans hedoniska nivå kan eller borde bevara våra existerande preferenser. Trots allt är det som Wittgenstein anmärkte att ”de lyckligas värld är ganska annorlunda från de olyckligas”. Kanske är de superlyckligas värld inte bara annorlunda utan otänkbart annorlunda. Somliga av oss skulle vilja göra sig av med darwinistiska intellekt helt. Men alla vill inte återuppfinna sig själva från ingenting. Låt oss därför ta ett betryggande konservativt exempel på omkalibrering istället. Du älskar jazz och jag älskar techno. Föreställ dig att vi båda förstärker våra belöningssystem så att all musik låter mer behaglig, men så att vår favoritgenre låter otänkbart sublim – så sublim att den coolaste musik vi lyssnar på idag är blotta reklamjingeln i jämförelse. Efter denna synbart mirakulösa övergång kan vi fortfarande vara oeniga om vad som är bäst av jazz och techno. Kritiskt omdöme kan bevaras. Våra musikaliska preferenser är intakta. På samma sätt kan vi fortfarande debattera huruvida värdeomdömen är subjektiva eller objektiva; och argumentera kring ifall den explosion av upplevt musikaliskt värde efter sinnesförhöjningen ackompanjeras av en explosion av värde i metafysisk bemärkelse. Trots sådana oenigheter är vi båda rörande överrens att vår subjektiva livskvalitet är mycket högre efter ingreppet. På ett mer allmänt plan gäller att vad som är sant för musikalisk uppskattning också är möjligt för estetik, humor, erotik och alla aspekter av mänskliga upplevelser, inte minst den hedoniska ton som genomsyrar vårt vardagliga liv. Förstärkta belöningssystem innebär att våra ättlingar – och möjligen våra äldre jag – kommer njuta av hypervärdefulla tillstånd varje dag i sina liv.

Men är postmänskligt liv ”verkligen” flera storleksordningar mer värdefullt – eller kommer det bara kännas så? Jag hoppar den här. Är himlen ”verkligen” bättre än helvetet?

ARON: Jag tror att många helt enkelt tycker att abolitionism är konstigt. Vad säger du till dem?

DAVID: Jag antar att konstighet ligger i betraktarens öga. ”Gud är i sin himmel; allt är bra med världen”, sa Robert Browning. Eller som Bertrand Russell observerade, ”Riktigt högsinta människor är likgiltiga inför lycka, särskilt andras”. Att fasa ut lidandet finns implicit i den klassiska utilitarismen. Det är även grundpelaren i buddhismen. Skillnaden är att det tjugoförsta århundradets teknologi gör utplånandet av lidande till en genomförbar policymöjlighet. Tidigare var det bara utopistiskt drömmande. För det går inte att rekalibrera det hedoniska löpbandet genom lagstiftning eller sociopolitiska reformer, som Jeremy Bentham förespråkade. Det går heller inte att utforma ett ekosystem fritt från lidande genom att gå över till den Ädla Åttafaldiga Vägen som Gautama Buddha lade fram. Det underliggande målet att bli av med lidande och främja lycka har inte förändrats – vad som har förändrats är effektiviteten hos medlen. De flesta människor vill öka sin egen lycka. De försöker uppnå det här målet genom att skaffa barn, ta mer välbetalda jobb, köpa saker, etc. Ett flertal studier visar att sådana beteenden i det långa loppet inte ökar lyckan bortom en persons inbyggda hedoniska nivå.

Oavsett om man tycker att den abolitionistiska agendan är ”konstig” eller vardaglig, är ingen likgiltig inför sitt eget lidande. Försök kanske att tänka igenom förslaget nästa gång du har tandvärk. Vad som varierar enormt är vår känslighet för lidande på andra ställen: ”Vi har alla styrka nog att uthärda andras olyckor”, sade Francois de La Rochefoucauld med förlåtlig överdrift. I naturvetenskaperna siktar vi mot en fiktiv allvetande och opersonlig synvinkel. Jag vill argumentera att vi bör sikta mot samma synvinkel även i etiken. Opartisk välvilja var genetiskt maladaptiv på den afrikanska savannen. Alltså är våra hjärnor inte utformade för att ha lätt för det nu. Utmaningen är alltså att hitta sätt för att ta oss förbi inte bara egocentrisk partiskhet, utan även etnocentrisk och antropocentrisk partiskhet: att utveckla ett opartiskt perspektiv som inser att det är lika viktigt att trygga välmåendet hos en annan kännande varelse på andra sidan jorden – eller en varelse som hålls fånge i en närliggande köttuppfödning – som att trygga sitt eget välmående.

Här är ett tankeexperiment för den skeptiske. Föreställ dig att vi upptäcker en avancerad utomjordisk civilisation. Alla invånare njuter av grader av intelligent lycksalighet. Förvisso tror jag inte att urtidsliv uppstår mer än en gång i en typisk Hubblevolym med stöd för liv, men låt oss för sakens skull anta att jag har fel. Borde en försvarare av jordbornas sunda förnuft försöka övertala dessa sublimt lyckliga utomjordingar att återskapa missnöjet hos sina primitiva förfäder? Vad exakt är det vi tror är så värdefult hos ruskigheten de har gjort sig av med? Tertullianus påstod att en av paradisets glädjeämnen var att iaktta de fördömas plågor. Borde vi uppmana utomjordingarna att köra simuleringar av sina förfäder för att bli påminda om hur den sedan länge glömda ”ickekonstigheten” var? Jag tror inte att medlemmarna i en sådan superlycklig civilisation skulle betrakta det mänskliga förslaget att återskapa det darwinistiska livet som ”konstigt” – snarare som fullkomligt psykotiskt. Bara vår partiskhet för status quo – och likställandet av det ”naturliga” med det goda – får oss att hålla fast vid traditionell biologi.

Scenariot ovan är bara ett tankeexperiment. Men jag tror att våra postmänskliga ättlingar verkligen kommer att ta oövervinnerligt välmående för givet. Tanken på att återgå till förfädernas misär kanske för dem verkar obegripligt konstigt – bokstavligt talat.

ARON: Vad tycker du om transhumanismens nuvarande tillstånd? Och vad är dina förhoppningar för framtiden?

DAVID: På ett sätt har det senaste årtiondet varit en lysande succé. Men låt oss börja lite mer självkritiskt. Den begränsade korsbefruktningen mellan olika transhumanistiska traditioner kan förbättras. De flesta transhumanister skulle ställa sig bakom den transhumanistiska deklarationen. Men de olika strömningarna inom transhumanism liknar ibland halvt självständiga solsystem snarare än en sammansvetsad rörelse. Den transhumanistiska gemenskapen är mansdominerad. Den har några robusta personligheter som är nödvändiga för framgång i en darwinistisk värld. Men att överskriva våra biologiska begränsningar innebär att överskrida alfahanebeteende – vår största underliggande källa till existentiella eller globala katastrofer, och kanske den största risken för den transhumanistiska rörelsen själv.

På den mer positiva sidan har transhumanistiska idéer spridit sig oproportionerligt mycket i den övriga världen. Transhumanistiska idéer har tagit sig in i den akademiska mittfåran – de är garanterat fortfarande väldigt omstridda, men inte längre bara till för vildöga visionärer och science fiction-entusiaster. Aubrey de Grey's Ending Aging (2007), till exempel, har blivit omskriven på många håll. Kritiker säger idag att tidsramen är för optimistisk, snarare än att förneka möjligheten av radikal livsförlängning i sig. På annat håll publicerade Oxford University Press nyligen den akademiska volymen uppsatser redigerad av Nick Bostrom kallad Global Catastrophic Risks (2008). Förlaget Springer har nyligen utlyst en akademisk antologi om singulariteten. Och så vidare. Bland de fält som är mest relevanta för abolitionismen har nyheter om kött in vitro spridit sig till vanliga media. Även förslaget att fasa ut köttätande i naturen skissades nyligen av filosofen Jeff McMahan i New York Times. Jag tror att detta är riktiga framsteg. Livet har ett bistert förflutet men möjligtvis en lysande framtid.

Vad hoppas jag på i det långa loppet? Välmående för alla kännande varelser, naturligtvis. Men allt hänger på detaljerna.

David Pearce
January 2011
English translation here

ABOLITIONISMPROJEKTET (Swedish) & Quora

more interviews 1 : 2 : 3 : 4 : 5 : 6

* * *

HOME
Talks
Utilitarianism
Future Opioids
BLTC Research
Utopian Surgery
Quantum Ethics?
Superhappiness?
Population Ethics
The Wired Society
The Good Drug Guide
Paradise-Engineering
Transhumanism (pdf)
Post-Darwinian Ethics?
The Abolitionist Project
Reprogramming Predators
The Hedonistic Imperative
The Reproductive Revolution
MDMA : Utopian Pharmacology
The End of Suffering? (H+, 2010)
Critique of Huxley's Brave New World
H+/World Transhumanist Association
Quantum Ethics? Suffering in the Multiverse
Transhumanismus 2011 (German translation)

e-mail
dave@bltc.com